Utkast till hållbar förtätningsstrategi för Höganäs.

Ur ett hållbarhetsperspektiv bör en kommande befolkningsökning i Höganäs kommun i huvudsak koncentreras till de centrala delarna av tätorten Höganäs. Ett sådant upplägg ger maximala möjligheter till att skapa en socialt och ekologiskt hållbar stad.

Genom koncentration i de centralaste delarna med relativt höga byggnader, låt oss säga med tre- till sjuvåningshus får många boende inom gång- och cykelavstånd bekväm tillgång till kollektiva transporter, dagligvarubutiker samt andra servicefunktioner vilket i sin tur medför att behovet av privatbil och parkering minskar.  Det område som i första hand bör komma i fråga är ytan  innanför den blå cirkeln, ett område med en area på 0,3 km2 och i andra hand ytan innanför den gula cirkel, 1,1 km2.karta-med-avstands-lager-o-bla-radie-300-m

Det är dock inte helt lätt att hitta ledig mark för byggnationer inom dessa områden. En hel del känsliga avvägningar kommer att behöva göras med hänsyn till grönområden och exploateringsgrad dvs hur tätt och hur högt byggnader uppförs. Jag har med oranga ringar markerat områden som kan eller borde kunna användas för bostäder.

Inom den blå cirkeln bör även övervägas uppköp av villafastigheter som på sikt kan användas för att bygga flerfamiljshus.

Innan sammanhängande exploateringsområden kan åstadkommas på detta sätt kan de initialt förvärvade villafastigheterna användas för uthyrning på tidsbegränsade långtidskontrakt. Verksamheten kan förläggas till ett nybildat kommunalt bolag, alternativt till  det existerande kommunala bostadsbolaget, Höganäshem.

Ett kommunalt uppköp av villafastigheter för uthyrning skulle dessutom ha den fördelen att  utbudet av hyresrätter skulle öka något samtidigt som den genomsnittligt sett långa försäljningstiden för villor skulle kunna minskas något.

Nuvarande bebyggelse i Höganäs centralort är inte särskilt yteffektiv. Gator i villakvarter är i regel onödigt breda och det finns ett mycket stort antal parkeringsplatser med relativt låg utnyttjandegrad. Det förefaller rimligt att en del av denna outnyttjade potential kan användas till bostäder eventuellt i kombination med att villafastigheter genom uppköp omvandlas till flerbostadshus.

 Under senare år har man i Sverige i det stora hela inte byggt stadsrum med byggnader som ligger kloss i kloss vilket man historiskt sett gjort när man byggt stadskärnor. Kanske skulle vi för byggnationer i förtätningsområden återgå  till denna metod. Som vägledning för förtätningsarbetet kan det vara lämpligt att ta fram nyckeltal för minimalt antal boende per bruttoyta. 

De centrala delarna bör på sikt få fler hållplatser för kollektivtrafik. För närvarande finns t.ex. ingen hållplats för regionbussar mellan stadshuset och Långarödsvägen, dvs en sträcka på sju- åttahundra meter. Inom detta område bör rimligen anläggas ytterligare en eller två hållplatser.

För att underlätta förflyttningar till fots mellan Höganäs övre och Höganäs nedre måste 111:ans barriäreffekt luckras upp. För närvarande finns det inte någon möjlighet att ta sig över 111:n mellan Triangelplatsen och Långarödsvägen. På en sträcka av 450 meter saknas det skyddade övergångar för fotgängare och cyklister vilket gör folk mer obenägna att gå till fots och att cykla och gör det påtagligt enklare och bekvämare att förflytta sig med bil.

Den första åtgärden som kan vidtagas för att åstadkomma en sådan uppluckring är att åter öppna Långgatan för passage över 111:an.  Denna åtgärd kräver dock sänkning av maxhastigheten på 111:an mellan Triangelplatsen och Långarödsvägen till 30 eller 40 km/tim.

Inbitna bilpendlare kan förväntas reagera negativt till en sådan sänkning men förmodligen skulle en hastighetssänkning, i vart fall i rusningstid, inte medföra annat en högst marginell sänkning av medelhastigheten. Bilförare på denna sträcka accelererar och bromsar ofta onödigt för att komma fortare fram utan vinster i form av ett ökat genomflöde. Ett minskat accelererande på sträckan skulle dessutom ge bonus i form att minskat buller för boende.

Det här inlägget postades under , , . Kommentera

Den magiska exponentiella tillväxten

Tillväxt-gubbar

Hur stora vill vi bli?

Vad är ett lämpligt tillväxtmål?

1%, 1,5%, 2% eller rentav 3% per år?

Om tillväxten i Sveriges befolkning blir 0,9 % per år, hur många invånare finns det då i Sverige år 2100, dvs ett år som många av dagens nyfödda, givet att inga demografiska katastrofer inträffar, kommer att få uppleva?

Svar: 21 miljoner invånare.

Om per capita inkomsten i Sverige ökar med 0,8 %, respektive 1,6% om året fram till nästa sekelskifte vad blir då per capita inkomsten i vårt land?

Svar: 0,8 miljoner kronor, respektive 1,6 miljoner kronor.

Och om befolkningen i Höganäs fortsätter att öka i samma takt som under de senaste 10 åren (0,9 %) hur stor blir då Höganäs befolkning vid nästa sekelskifte?

Svar: 54 000 invånare

Slutsatser: Även så blygsamma tillväxtsiffror som 0,8 eller 0,9% per år ger fördubblingar i befolknings- och inkomsttal fram mot nästa sekelskifte, högre siffror ger rent absurda ökningar. Detta är definitivt inte förenligt med en uthållig utveckling och med ett uthålligt uttag från jordens ändliga resurser.

För Höganäs del leder en sådan tillväxt också till en stor och irreversibel omvandling av bördig jordbruksmark till bostadsfastigheter och annan urban expansion.

Hur stora vill vi då bli?

Sorry, frågan är felställd. Den uthålliga målbilden bl a för att vårt ”carbon footprint”vid nästa sekelskifte skall kunna halveras indikerar tvärtom ett behov av en årlig krympning av vår fysiska resursförbrukning på 0,8 till 0,9 procent. Alltså, vi vill växa men vi måste krympa.

Hej, hopp!

PS  Att sälja in detta budskap till väljare och politruker och att genomföra i verkligheten kräver förvisso en mindre ansträngning!

Det här inlägget postades under , .

Skapa en miljon permanenta gröna jobb (revisited)!

Den 14e september förra året skrev jag ett blogginlägg på rubricerat tema. Frågan är verkligen aktuell. I snabbköpskassan, på möten, i privata samtal – frågan återkommer – ofta under vånda. Jösses vilken förändring till det sämre jämfört med när jag sökte mina första jobb på 70-talet.

Stora grupper lever idag i ekonomisk osäkerhet beroende på arbetslöshet eller undersysslesättning. Det politiska parti som kan projicera trovärdighet i denna knepiga fråga har helt klart trumf på hand hos väljarna.

Lite genant att behöva erkänna, men i mitt septemberinlägg saknades helt frågan om arbetstidsförkortning. Aj, aj, aj!

Vad är det egentligen som säger att 8 timmars arbetsdag är det optimala? Frågan var redan på 1800-talet en central fråga för fackliga organisationer. År 1919 antog Sveriges riksdag en lag om införande av 8-timmars arbetsdag.

Snart 100-årsjubileum med andra ord. Då kan det vara dags att ta nya friska tag med ytterligare minskningar av arbetstiden. Kanske är det rent av så att arbetstidsförkortning är den viktigaste komponenten i sysselsättningsekvationen. En del ”goda” argument har onekligen tillkommit sedan Sveriges riksdag lagstiftade om 8 timmars arbetsdag för 94 år sedan.
income and happiness in the usa
Synen på människan som endast producent och konsument upplevs som alltmer torftig och förlegad. Människan behöver definieras i många fler dimensioner. Många upplever idag alltför mycket negativ stress i arbetslivet, med utbrändhet och känslor av meningslöshet i släptåg. Stora mänskliga potentialer som idag slumrar skulle kunna realiseras givet mindre tidspress och en bättre organisation i arbetslivet.

En miljömässigt hållbar utveckling vad gäller energi- och materialförbrukning kräver att tillväxten bromsas in och länkas från varor till tjänster som t.ex. utbildning. Kanadensaren Peter A Victor har föredömligt, i introduktion till denna blogg av Birger Schlaug,  analyserat vad som krävs för en uthållig tillväxt. En av hans viktigaste slutsatser är att nuvarande sätt att med BNP-måttet mäta nationers framgång är felaktigt och bör ersättas med ett mått som på ett mycket bättre sätt fångar upp människors faktiska välbefinnande.

I boken ”Managing without Growth” framhäver Victor att vi i västvärlden i stort sett inte har fått någon höjning alls av upplevt välbefinnande under de senaste 60 -70 åren. Denna nedslående iakttagelse går stick i stäv mot den bild av ständigt tilltagande välstånd som dagens människor får sej till livs genom massmedias och politikers verklighetsbeskrivningar.

Näringslivet sätter sej på bakhasorna mot förkortning av arbetstid. Näringslivets motargument handlar om försvagad internationell konkurrenskraft. Men behöver det bli så? I vissa fall kan 6-timmars arbetsdag leda till högre produktivitet vilket åtminstone delvis kompenserar den minskade arbetstiden.

Med rätt upplägg borde en arbetstidsförkortning inte behöva vara negativ för konkurrenskraften utan kan kanske t.o.m. vara en fördel. Bortfallet av arbetade timmar borde i många fall kunna kompenseras med ökad produktivitet samt till en del av uppbromsad köpkraftsutveckling hos anställda, dvs en långsammare löneutveckling.

Även de fackliga organisationerna behöver tänka i nya banor för att med kraft kunna driva krav om arbetstidsförkortning. Facket behöver backa från traditionella positioner vad gäller förstärkning av medlemmars köpkraft.

graf-inkomst-sysselsattning

Om man tittar på de hälsoskador som negativ stress i arbetslivet förorsakar å ena sidan och å andra sidan tittar på den negativa stress och de missade livschanser som långvarig arbetslöshet och utanförskap leder till borde det inte vara svårt för anställda att acceptera en viss materiell standardfrysning- eller minskning om man därigenom skulle kunna få stora vinster i form av ökad sysselsättning.

På plussidan finns stora vinster i form av snabbare inslussning till svensk arbetsmarknad av invandrare, dramatiskt minskad arbetslöshetsrelaterad fattigdom, minskad risk för våldsamma revolter hos underpriviligierade, minskade grogrunder för främlingsfientlighet , en allmän stärkning av arbetstagares ställning gentemot arbetsgivare (nulägets höga arbetslöshet gör det lätt för arbetsgivare att hunsa och tysta anställda men kanske många arbetsgivare trivs i denna sits?) samt inte minst en mer uthållig och mer rättvis global inkomstutveckling.

I dag är ungefär hälften av Sveriges invånare sysselsatta i någon form av anställning eller företagande, dvs cirka 4½ miljoner människor. En förkortning av arbetstiden till 30 – 35 timmar i veckan skulle därför  teoretiskt ge upp till dryga miljonen arbetstillfällen. Dvs ungefär motsvarande dagens sysselsättningsunderskott. Kanske lite väl optimistiskt men visst skulle en kunna leva med endast halva denna sysselsättningseffekt. I nuläget en utopi, förvisso, men i alla fall – för att en förkortad arbetstid riktigt ska ta skruv så ska beslutet upp i ett globalt forum, åtminstone som ett mål på medellång eller lång sikt.

 

frunsi-hoppet

Det här inlägget postades under , , , , , .

RSS Prenumerera